Jag tror att alla ni mammor är med mig när jag säger att man inte kan älska något eller någon på samma sätt som man älskar sitt barn. För något år sedan så förstog jag inte riktigt vad mammor medande när dom sa så. Älskar man inte sin parter, mamma, pappa eller sitt syskon lika mycket? Jag kan bara svara för mig själv, men jag tror att många håller med mig när jag säger att sanningen är att när man blir mamma, eller pappa, så känner man en känsla av kärlek som man aldrig tidigare kännt.

När jag och andreas beslutade oss för att behålla barnet så stötte vi (mest jag tror jag) på en hel del tråkiga kommentarer, både av 'vänner', lärare, bekanta och något mindre bekanta personer i vår omkivning. Jag blev nog aldrig speciellt ledsen, utan mest förbannad på hur i helvette folk kan med att bete sig och vräka ur sig. Usch, när jag tänker tillbaka på vissa kommentarer och händelser så blir jag verkligen irriterad.
Som säkert många av er vet så hade mitt och andreas förhållande inte pågått speciellt länge innan vi blev gravida. Men efter att ha tänkt igenom beslutet och övervägt både det 'negativa' (vår korta relation) och det positiva så stog vi båda starkt och säkert fast vid vårt beslut om att behålla banret och gå igenom graviditeten tillsammans.
Och titta hur bra det har gått. Vi träffades på trägårn' den 24maj 2008, och nu knappt ett år senare har vi hunnit få en underbar liten dotten, förlovat oss och flyttat till vår andra lägenhet.



Trots motgångar och skitsnack så är detta det bästa jag någonsin gjort. Jag ångrar mig inte för en sekund att vi beslöt oss för att behålla barnet. Känslan av att få känna henne på min mage för första gången, var verkligen helt otrolig. Molly är utan tvekan det mest fantastiska som hänt mig. Kärleken till sitt barn är obeskrivlig, stark och oslagbar. Tanken av att mista henne är fruktansvärd och jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände henne något.
Att få vakna varje morgon och veta att man har ett liten barn som inte älskar någon så mycket som just dig, är verkligen det bästa som finns. Att få leva och se utvecklingen från första beröringen, amningen, ögonkontakten, leéndet, ordet, steget... Det är en fantastisk upplevelse och det finns ingen kärlek som kan mätas med kärleken mellan en mamma och sitt barn.