(observera att inlägget skrevs igår men hamnade av någon anledning i utkorgen)

Hej allihopa!

Idag har Belinda varit här. Min älskade älskade vän. Oh, hon har verkligen allt! Min bästis. Nu när man har barn, sambo och eget så hinner man inte med 'det vanliga' så mycket. Det var något jag var inställd på redan när vi bestämde oss för att 'behålla molly i magen'. Nu när man väl träffas så uppskattar man verkligen varandras sällskap. Vi kan prata om precs allting, och det känns så skönt. För även om jag och Andreas är väldigt öppna mot varandra, så finns det ju saker som man hellre pratar med bästisen om.


Nu sitter vi här i soffan. Molly sover i Sin säng i sovrummet. Helt otroligt, tycker jag iaf. Hon har ju hittills legat i soffan uppbullad med kuddar, men eftersom hon har lärt sig att rulla runt så sover hon numera i sin säng i ett annat rum. Inatt sov jag och Andreas dessutom själva i sängen hela natten. Molly vaknade klockan 7, och då hade hon sovit i sin säng hela kvällen och natten!

Nu till det jag egentligen skulle skriva om idag, nämligen unga mödrar.
Om en halvtimme börjar Unga mödrar. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det programet. Det är delade känslor. Ibland blir jag skitarg när jag ser och hör hur mammorna beter sig och vad som säger. Hur kan man säga saker som "shit happens" (när man plussat)? Det låter fruktansvärt. Så som några av tjejerna i programet beter sig ger verkligen alla en dålig bild av oss "unga mammor". Alla som är under 20 år och blir föräldrar lever inte på socialbidrag och mer eller mindre ångrar sitt beslut om att behålla barnet. Hur kan man sitta i tv och säga "jag skulle avråda att bli mamma i ung ålder". Hur låter det? Jag vet som sagt inte vad jag tycker om programet, men av någon anledning tycker jag ändå om att titta på det. Vill tillägga att det finns några mammor i programet som verkar ta sin mammaroll på allvar och tar sitt ansvar.

När man läser runt på internet, typ bloggar och familjeliv.se så känns det som att det är många unga tjejer som är gravida just nu. Jag tycker det är jätteroligt, men någonstans känns det som att många av tjejerna inte tänkt till två gånger i detta livslånga beslut. Man måste tänka på vilket sitvation man är i. Har man det som krävs för att ta hand om barnet på bästa sätt. Visst kärlek är en stor del av föräldrarskap, men det krävs så mycket mer än det. Pengar är en otroligt viktig när man sätter ett litet barn till världen. Visst man kan alltid köpa begagnat, men vill man verkligen det när man skaffar barn? Jag menar inte att det är fel med begagnat, men jag vet hur jag själv är. Jag vill ge Molly det finaste och bästa hela tiden, och det är inte gratis. Barnvagn, skötbord, blöjor, kläder, mediciner, salvor, bilbarnstolar, leksaker, gåstolar, våtservetter, mat, aktiviteter. Lisan är lång och den tar inte slut förän barnen är vuxna nog att ta hand om sig själva.

Mognad är också en viktig del. Jag tycker tex inte att man är tillräkligt mogen att gå igenom en graviditet, förlossning och föräldrarliv när man är 15år gammal. Varken kroppen eller hjärnan är utvecklad för att hand om graviditet & bebis när man är i den åldern., Man är ju för guds skull själv ett barn! När man är 15 år har man fullt upp med sig själv, och man börjar sakta sin väg mot vuxenlivet. Visst, man mognar otroligt mycket under graviditeten. Jag förändrades mycket under bara några veckor, och man tänker (förhoppningsvis) på ett helt annat sätt, men det är många bitar som ska till för att det ska fungera.
Dessutom är det så att man är inte myndig förän man är 18 år. Alltså har föräldrarna till den gravida flickan fortfaranade ansvar för att deras barn har tak över huvudet, mat i magen och kläder på kroppen. Dom har inget ansvar för att barnbarnet ska ha torr blöja och mat, men i slutändan är det säkert många morföräldrar som får bita i det sura äpplet och ta hand om bebisen.

Faderskap är också något som jag tycker är otroligt viktigt. Jag skulle tex. aldrig gått igenom graviditeten om inte Andreas hade varit säker på sitt beslut. Hans engagemang hade en enorm verkan på vad vi till slut bestämmde oss för. Jag var rädd att jag skulle stå där själv i 8onde månaden utan varken jobb eller utbildning. Det hade varit en marddröm. Barnet skall, enligt mig, på ett eller annat sätt växa upp tillsammans med både sin mamma & pappa.

Efter 9 (10) månader av en känslomässig bergochdalbana kommer det lilla knytet ut. Alla förväntningar och förhoppningar möter sanningens stund. Man ska mysa, gosa och lära känna sitt barn. Älska, vagga & vyssa. Men tänk om bebisen som föds men Down syndrom, eller någon annan sjukdom som gör att alla förhoppningar krossas. Jag tror inte att man är tillräckligt utvecklad att klara av ett sådant besked när man är 15-17 år. Jag menar inte att man älskar ett barn med DS mindre än ett friskt barn, men jag tror absolut att ett sådant besked ger konsikvencer som man inte är redo för i så ung ålder.
Bebisar skriker. Efter en förlossning stormar ofta hormonerna runt i kroppen mer än någonsin. Jag vet själv hur förtvivlad jag blev de få gånger Molly grät under de första veckorna. Andreas var en klippa, och utan honom hade det verkligen varit mer är bara jobbigt.
Jag kunde gråta i timmar och undrade vad det var för fel på mig, jag skulle ju vara glad? Jag var ju självklart fantastiskt lycklig, men jag kände mig så ensam. Efter två-tre veckor hade detta gått över. På bvc kallar dom det att man får en Baby Blues. Om detta går långt kan det utvecklas till deprission. Det finns självklart hjälp att få, men det kan kännas känsligt att prata om det när man väl 'är där'.
Amning är en annan sak som kan vara väldigt påfrestande för många. Det kanske inte finns tillräckligt med mat, bebisen kanske inte tar bröstet, man får sår och blåsor på bröstvårtorna, det gör ont, är ömt och spänner.
Underlivet kan spricka både framtill & baktill och simpla saker som toalettbesök, resa sig från soffan, sitta, ligga och gå kan kännas som ren tortyr. Man kan få hemorojder, sår & blödningar.

En annan sak som man måste förstå när man tar beslutet om att skaffa barn ung, är att man inte längre kan prioritera sig själv i första hand. Det alltid barnet som går i första hand. Man kan inte längre unna sig saker som man annars skulle ta förgivet. Kläder, biobesök, uteliv och barhäng ligger längst ner på listan, vilket jag inte tror att alla förstår. Att gå ut på krogen när bebisen är 1månad är inget annat än oansvarsfullt.
Många saker är lätta att säga att man väljer bort när man blir gravid, men i slutändan står majoritenen av de unga mödrarna där och gör precis tvärtemot det som jag tycker att det innebär att bli & vara en bra förälder.
Frågan jag ställer mig är om man är redo att gå igenom detta när man är såpass ung? Vad tycker ni läsare?


Drömmen om ett litet barn är fantastisk. Känslan av att vara mamma går inte att mätas med något annat denna värld har att erbjuda. Kärleken till sitt barn är obeskrivlig. Men är verkligen alla menade att bli föräldrar i ung ålder?

Hur som helst. Jag vill gratulera alla gravida och önska er och bebisarna en fin framtid tillsammans.