Nu är vi hemma igen. Jag och Molly har sovit hos mamma inatt. Igårkväll var vi och käka middag hos my och anders. Eller ja, my var på jobbet. Anders bjöd på en mycket god grillad kyckling och grillad potatis. Efter den goda middagen tittade vi på humorgalan - för varenda unge. Jag är otroligt känslig och börjar gråta för allt möjligt. När vi tittade på galan igår så blev jag minst sagt rörd. Förstår vi egentligen hur barn här i världen lever?

Barn som jobbar 8timmar om dagen, 7 dagar i veckan, och tjänar inte ens tillräckligt för att mätta sina magar. Barn som inte får chansen att gå i skolan, utan får istället gå ut i krig. En 7åring med gevär runt halsen, varför sitter vi och tittar på? Det finns barn som inte  har kläder på kroppen, och vatten för att släcka sin törst. Det finns barn som inte har tak över huvudet. Det finns barn som inte har några föräldrar kvar.

Här sitter vi, i våra lägenheter/hus, vi äter god mat och köper kläder som vi ofta inte ens behöver, vi går till läkarn när vi har skadat oss eller blir sjuka. Samtidigt sitter ett litet barn på andra sidan jorden får mätta sin mage med 1dl mjölk och lite ris om dagen- om han/hon har tur. Jag mår så dåligt när jag ser det, men samtidigt tror jag inte riktigt att jag förstår hur dom har det, jag tror det måste upplevas.

Vi lever på 2000-talet. Om alla gör en insatts så borde vi kunna hjälpa?
Någonstans så tror jag att 'det är menningen'. Det låter så hemskt, men jag tror vi 'överbefolkar jorden'. Naturkatastrofer som Tsunamin eller sjukdommar som Aids/Hiv, fågelinfluensan eller svininfluensan kanske har en mening? Det finns väl en anledning till allt?


När jag har råd (det låter så otroligt korkat att säga så), så ska jag skaffa ett fadderbarn.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!