Har ni märkt hur snabbt folk bara försvinner ur våra liv? Under livets gång träffar man mycket folk som man förlitar sig på, men det är sällan man hittar någon som stannar nära hjärtat livet ut. Jag har absolut ingen aning om hur mitt liv ser ut om tio år, det finns det ingen som gör. Hade man valt att se sin framtid så har man ju i stort sett gett upp hoppet om att leva. Jag har många stora drömmar som jag hoppas att jag kommer att få uppleva tillsammans med mina nära och kära.

Varje människa stöter på motgångar och framgångar i sitt liv. Varje händelse gör sinnet, själen och psyket starkare. Även om det för stunden kan kännas som man blir nedbryten bit för bit för att till slut landa på botten, så vinner man nog oftast tillbaka något i slutändan.

Jag har ju precis som alla andra människor haft jobbiga tider i mitt liv där jag tänkt, vad fan är meningen med det här? Varför händer detta mig? Nu i efterhand kan jag oftast se tillbaka på elendet med ett leénde eftersom jag vet att jag fått något positivt ur det hela. Sen finns det självklart händelser i livet som vi kanske aldrig riktigt kommer över. Tråkigt nog så är människan inte skapad för att leva föralltid och vi alla kommer någon gång vara med om att våran allra käraste går bort.

Häromdagen trillade jag in på en blogg och när jag läst lite förstog jag att tjejen som bloggade hade varit med om ett sent missfall. Jag blev helt fast i bloggen och med tårar i ögona satt jag en lång stund och läste hennes berättaelse. Jag kunde såklart inte förstå vad hon gått igenom, tanken av att förlora sitt barn går inte att föreställa sig. Frågan är om man någongång riktigt tar sig ur den sorgen. Det är ju något som lever kvar i en för resten av livet. Att behöva begrava sitt eget barn är något som ingen människa någonsin ska behöva uppleva.



En av mina sora drömmar är att få gifta mig. Att få dela mitt liv med mannen som jag älskar mest. Jag kommer aldrig glömma känslan jag kände när Andreas satte förlosvningsringen på mitt finger, det är obeskrivligt. Jag kände mig fullbordad, alla bitar föll på plats och vi var förenade på ett heligt sätt. Förlova sig gör man inte med vem som helst, utan med den personen man ser sin framtid med. Att Andreas ville ta det steget var otroligt stort!
När jag pratar med vänner om framtiden och giftemål så reagerar alla väldigt olika. Många vill inte alls gifta sig, dom tycker inte att det känns viktigt. Andra säger 'man blir inte lyckligare för att man gifter sig'. Jag påstår inte att man blir lyckligare när man gifter sig, men jag tror ändå att man (precis som när man förlovar sig) känner sig mer ett med sin parter (om man gör det av rätt skäl vill säga. Det ska ju handla om kärlek inget annat). Jag kan såklart inte sitta och skriva hur det är eftersom jag själv inte är gift, men jag skriver det ur den vinkeln som jag själv ser det, så som jag hoppas att det är. Giftemål är för mig en symbol för kärlek och trygghet.