Jag lovar på hedesord att jag ska ge er bättre och roligare läsning hedanefter. Jag är väl medveten om att det har varit lite torka den senaste tiden, men jag ska bättra mig. Jag tycker att om man har en blogg så ska man bannemej sköta den och ge sina löäsare bästa möjliga läsning, vilket jag inte gjort. Förlåt!

Dagen började med att jag träffade mamma, Mysan (& Dante såklart) & Kerstin på gymmet. Molly var med mig och därför tog det hela mycket längre tid än vanligtvis. Men det var ändå helt okey. Det var ganska längesedan hon var med mig på gymmet nu, så hon undrade vad jag höll på med. Men hon är ju som ni vet ett otroligt snällt barn och jag undrar om det är många 8månaders som går med på att sitta i vagnen och titta på morsan som lyfter skrot! Min gör det iaf, och det är jag så glad över. I slutet blev det dock lite grinigt när jag beslutade mig för att duscha på gymmet, det blev inte poppis så det bangar jag nästa gång!

När jag kom hem var det inga glada miner. Massor av strul med förändrarpenning, denna månaden får vi det bara inte att gå ihop. Gud det finns inget just nu som gör mig så ledsen som dessa pengarproblems, och det är inget som jag håller tyst om. Tvärt om! Det är verkligen tuffa tider i arbetsmarknaden och det påverkar nog alla på ett eller annat sätt. Att vara tillfälligt 'fattig' (fattig är egentligen fel ord) rent ut sagt förjävla jobbigt. Hade hellre fött barn 100 gånger på en dag är att genomlida det här. Förhoppningsvis så är vi ur krisen om någon månad eller två och då rullar allt på som vanligt. Jag var verkligen helt knäckt tidigare idag. Det är svårt att hålla leéndet uppe när man innerst inne känner sig så ledsen och nedbruten. Andreas kramade mig så varmt och fint förut. Hans närhet ger mig trygghet och han kan verkligen få mig lugn.
Nu närmar sig körkortsproven med stormsteg och både jag och Andreas längtar samtidigt som vi i smyg är lite oroliga båda två. Han måste ju verkligen klara detta nu men, jag vill samtidigt inte pressa honom för mycket. För även om han verkar ta det med en klackspark så vet jag vilket press han känner. Klarar han provet så har han till 80% ett jobb, och vi är tillbaka i verkligheten. (Frågan är om det är verkligeheten vi har sett nu, livet är inte alltid så jävla enkelt. Något som alla någongång i livet kommer att uppleva. Rik eller fattig.)

Nu undrar ni väl säkert hur vi klarar oss på typ inga pengar alls. Men i sånna här lägen är det tur att både jag och Andreas har föräldrar som alltid ställer upp. Det är hemskt att behöva ringa päronen när det är kris i kassan, men att låna är alltid den sista utvägen, så det är ju tur att vi har en. Älskade föräldrar, vad skulle vi göra utan dem? 


Mollys åkpåse har äntligen blivit uthämtad så nu kan lillan ligga tryggt inbäddad i sin vagn skyddad från höst och vinterkylan som tränger sig på. Molly är alltid prio ett och att hon ska hålla sig varm, frisk och mätt är en självklarthet.



Nu ska jag jobba vidare. Lägger upp bilder på den fina åkpåsen när jag kommer hem.
P U S S