Jag mina kära läsare. Jag kan ju inte påstå att jag blev positivt överraskad nu när jag tittade in på bloggen, och ser att jag bara fått EN ynka liten fråga, bättre kan ni väl?! hihi.


Sara om frågestund:

Jag skulle gärna läs om hur reaktionerna blev från anhöriga, era föräldrarosv. Sen om du skulle vilja dela med dig om hur dina tankar gick gällande hur de skulle bli med pengar och hur du/ni skulle klara er när du fick veta att ni väntade barn. Kram



Hey Sara!

Det var mycket delade meningar om vårt beslut att behålla barnet. Både min och Andreas familj var mycket stöttande i vårt beslut men vår korta tid tillsammans var nog lite oroväckande för många. Jag var väldigt rak på sak från första början, hade Andreas sagt nej så hade jag inte genomfört graviditeten själv. Det är något som jag tycker att man är två om, förälder ska man inte bli mot sin vilja!

Jag fick även mycket tråkiga reaktioner från vänner och anhöriga. Jag fick kommentarer som "Du förstör ditt liv", "Tänk va mycket du går miste om", "Bebisar ska inte ha bebisar" och en lärare sa till mig "Är du gravid? Det var väl väldigt dumt gjort!". Det värsta var nog när en vän började prata om abort med mig, det var liksom inte aktuellt. Det kändes verkligen förnedrande.
Visst blev jag ledsen på hur folk reagerade, jag fick en helt annan bild av många av mina vänner. Det kändes helt plötsligt så falskt! Det blev på något sett ett prov på vilka som var vänner, och vilka som egentligen inte brydde sig ett skit.
Sen så var det självklart dom som blev glada för våran skull.


När jag gjorde graviditetstestet var jag hemma hos Belinda. Det var tisdagen den första juli och vi skulle slinga håret på varandra. Jag hade köpt testet samma dag och när jag satt där med färgen i håret blev jag kissenödig och gjorde testet. Man skulle vänta fem-tio minuter innan man tittade, men efter bara några sekunder visades ett stark pluss! Även om både jag och Belinda i stort sett redan visste att jag var gravid (med utebliven mens i en vecka) så kom det hela som en chock för oss båda. Jag kände en stor lycka i mig samtidigt som jag var väldigt rädd. Men någonstans i mig kände jag att allt skulle bli bra.
Andreas var ute och fiskade när jag tog testet och jag hade inte sagt någonting till honom om att mensen var försenad. Jag ringde till honom och sa att han skulle ringa mig så fort han var hemma. Jag sköljde ut mitt hår, sprang iväg till bussen och snart satt jag nere i hans friggebo med nyheten som skulle förändra våra liv. Jag trodde att han skulle bli hysterisk, men han bara satt där i soffan och log! Jag minns att jag tänkte, "när ska du bli arg?". Men det blev han aldrig, bara glad.

Det tog nog tre dagar innan vi kom fram till hur vi skulle göra. Jag var hela tiden orolig över hur det skulle sluta. Skulle jag stå där själv med ett litet barn, inga pengar och ingen lägenhet? För Andreas var det redan självklart att jag skulle flytta med honom in i lägenheten den 1/8. Han skulle jobba, jag skulle gå i skolan (om det funkade), och sen skulle jag jobba på hotellet så mycket jag kunde och orkade.
Det var så det blev, till en början. I början av oktober hoppade jag av skolan, och strax därpå blev jag 'varslad' från jobbet. Eftersom att Andreas tjänade så bra fick jag ingen hjälp av soc. Mamma och pappa stötte till med en peng då men i det stora hela så var det Andreas som stog för hela ekonomin. Jag fick min första föräldrarpeng i mars iår, men det är ju inte mycket att hänga i granen. Jag är otroligt tacksam för att Andreas är som han är och tar stort ansvar för sina handlingar. Pengar var aldrig något snack, det var en självklarhet, vi var ju en familj.


Jag är otroligt glad över att vår kärlek lever kvar. Graviditeten är en stor prövning i sig men är ingenting i jämnförelse vad som komma skall. När bebisen föds är det många bitar som ska falla på plats innan allt funkar som det ska.