Inlåst
Igårkväll när jag kom hem satt Andreas och tittade på den nya serien Inlåst på tv4. Jag hann inte se så mycket av programet men det lilla jag såg var verkligen fängslade. Alltså hur dessa unga killar beter sig är för mig en gåta. En utav dem hade tydligen tagit styptag på sin mamma strax innan programets start, och skällsord som fitta, hora och jävla kärring tillhörde vardagen.
För er som inte vet vad programet handlar om, så är det sex killar som är inlåsta i fängelse 'på prov' för att dom ska se hur det är att vara just inlåst. Killarna är kriminella och umgås i helt fel kretsar för att få ett tryggt och harmoniskt liv. Nu ska dom få grepp om hur det är i verkligheten och hur det kommer sluta om dom inte tar tag i sina liv.
Under den lilla stunden jag tittade hann jag tänka en himla massor. Självklart relaterade jag mycket till bloggen för jag tycker att detta ämnet är otroligt viktig och är något som borde nämas oftare, speciellt bland oss föräldrar. Visst det är långt kvar tills Molly är i den åldern att hon börjar hänga ute och välja kompisgäng, men någonstans tror jag att detta beteéndet grodar sig redan i barndommen. Jag har alltid haft respekt för mina föräldrar, visst jag har väl varit rätt näbbig men jag har alltid vetat vart gränsen gått. När mamma spände ögona ville man inte öppna truten igen för då var det allvar.
Frågan är ju då om det är föräldrarnas fel, eller om det helt enkelt är så att vissa människor är skapta på ett annat sätt? För hur man är uppväxt så måste man väl känna när man gått över gränsen? Det är liksom inte okej att bete sig som en idiot för att man haft en jobbigt barndom. Eller har jag fel?
Jag ska såklart inte stoppa näsan i blöt, för detta kan nog vara ett ganska känsligt ämne. Man säger väl kanske inte till en annan förälder att man uppfostrar sitt barn på fel sätt, men vart ska man annars börja? Ska det verkligen gå så långt att man ska behöva skicka in sin 16åring till en reality serie där man ska leva som en fängslad för att få in kidsen på rätt bana i livet? För mig är det obegripligt, mina barn ska uppfostras med att veta att det är jag och Andreas som bestämmer, och regler ska man finna sig i och inte bryta!
Nästa torsdag är det ett nytt avsnitt och jag är säker på att både jag och Andreas kommer att sitta bänkade för att se fortsättningen på ungdomarnas resa från kriminaliteten.
För er som inte vet vad programet handlar om, så är det sex killar som är inlåsta i fängelse 'på prov' för att dom ska se hur det är att vara just inlåst. Killarna är kriminella och umgås i helt fel kretsar för att få ett tryggt och harmoniskt liv. Nu ska dom få grepp om hur det är i verkligheten och hur det kommer sluta om dom inte tar tag i sina liv.
Under den lilla stunden jag tittade hann jag tänka en himla massor. Självklart relaterade jag mycket till bloggen för jag tycker att detta ämnet är otroligt viktig och är något som borde nämas oftare, speciellt bland oss föräldrar. Visst det är långt kvar tills Molly är i den åldern att hon börjar hänga ute och välja kompisgäng, men någonstans tror jag att detta beteéndet grodar sig redan i barndommen. Jag har alltid haft respekt för mina föräldrar, visst jag har väl varit rätt näbbig men jag har alltid vetat vart gränsen gått. När mamma spände ögona ville man inte öppna truten igen för då var det allvar.
Frågan är ju då om det är föräldrarnas fel, eller om det helt enkelt är så att vissa människor är skapta på ett annat sätt? För hur man är uppväxt så måste man väl känna när man gått över gränsen? Det är liksom inte okej att bete sig som en idiot för att man haft en jobbigt barndom. Eller har jag fel?
Jag ska såklart inte stoppa näsan i blöt, för detta kan nog vara ett ganska känsligt ämne. Man säger väl kanske inte till en annan förälder att man uppfostrar sitt barn på fel sätt, men vart ska man annars börja? Ska det verkligen gå så långt att man ska behöva skicka in sin 16åring till en reality serie där man ska leva som en fängslad för att få in kidsen på rätt bana i livet? För mig är det obegripligt, mina barn ska uppfostras med att veta att det är jag och Andreas som bestämmer, och regler ska man finna sig i och inte bryta!
Nästa torsdag är det ett nytt avsnitt och jag är säker på att både jag och Andreas kommer att sitta bänkade för att se fortsättningen på ungdomarnas resa från kriminaliteten.
