Precis som rubriken åvan lyder. Personen du alltid förlitar dig på, eller kanske personen du minst förlitar dig på kan vilken sekund som helst bara försvinna, utan någon som helst förvarning. I helgen gich pappas arbetskollega bort i en hjärtinfarkt på sin pensionsfest, och det fick mig verkligen att tänka till. Innan vi fick Molly kändes allt så självklart från familj och vänner. Dom personerna som man borde visa tacksamhet mot tog man förgivet vilket i efterhand känns så jävla fel!

Jag har så länge jag kan minnas varit en person som älskar att synas och höras, har alltid haft en bred kompiskrets att röra mig i och det är något som jag verkligen har uppskattat som yngre. Nu för tiden så vet jag vad som är viktigt, sedan jag blev mamma har jag verkligen utvecklats känslomässigt och jag har hittat sidor hos mig själv som jag inte visste fanns. Det här med vänskap känns såklart fortfarande viktigt men inte alls på samma nivå. Jag har väl inte så värst många att ringa för att prata om 'ingenting' med längre. Jag delar inte samma intressen med mina vänner nu som jag tidigare gjorde, och det känns inte alls som att så många förstår hur livet förändras när man blir förälder, vilket jag har förståelse för. Tråkigt att det finns dom som inte visar samma sida tillbaka. Ibland träffar jag dock gamla vänner som kan göra mig väldigt glad på bara några minuter, det är verkligen en uppskattad känsla!

Många av vännerna är väl nu när jag ser tillbaka mest sedda som festobjekt, och jag kan till och med tycka att det är jobbigt att prata med några av dem nu, det finns liksom inget att säga längre. I början var det många som ville komma och hälsa på, och de på vårt lilla underverk, men sen har det inte varit så mycket mer än så. Jag tar inte illa vid mig för jag har varken tid eller energi att lägga på folk som egentligen inte sprider någon långvarig lycka till mig. Jag har mina vänner som jag litar på och jag vet vad jag får, tar och ger. Självklart finns det folk som jag saknar, men ibland tar vänskapen stop och det finns inte längre någon kemi kvar. Jag har många fina minnen och dom kommer jag att bavara nära hjärtat.

Det är så ytligt nu också, jag ser det på ett helt annat sätt än förr. Nu när jag slutar amma så vill ju alla helt plötsligt ses och dricka vin, vad är det liksom? Det pratas så mycket skit bakom ryggen om andra. Kompisar ligger runt som aldrig förr och lever något jävla gossip girl/The Hills liv som inte ens existerar i verkliga livet, synd att dem inte inser det. Jag tycker bara att det är trögt att sitta och lyssna på triangeldraman och otrohetsrykten, jag pratar hellre blöjexem med Therese, haha! ;)

Nej nu ska jag inte sitta här och skriva massor av skit, det jag egentligen ville komma fram med i detta inlägg är att vi ska vara tacksamma för det fina vi har här i livet. Bit ihop och räkna lika långt som din ålder när du blir arg, jag lovar att det hjälper. Jag följer mammas råd och fokuserar endast på dem som gör min vardag mycket gladare, det har varit rätt tufft under den senaste tiden och jag behöver verkligen se leénden som smittar av sig.