Man kan inte på något sätt komma en människa närmare. Förhållandet som man har till sitt barn är det mest känslomässiga som finns. Ni som är föräldrar förstår nog hur jag menar. Jag har tidigare skrivit om hur jag innan graviditeten inte kunde förstå vad Mysan och mamma menade med att kärleken till sitt/sina barn är den starkaste som finns. Men nu, idag två år senare förstår jag vad dom menade. Jag trodde aldrig under graviditetens gång att jag skulle kunna älska någon mer än vad jag älskar Andreas, men denna känslan är obeskrivlig.

Efter att jag idag varit borta på jobbet sedan 14.30 fram till 21.45 längtade jag verkligen hem. När jag kom innanför dörren möttes jag av Mollys stora, vackra, glada ögon. Och hon bara log, hon log och hon blev så glad när hon såg mig. Jag bara sprang fram till henne och lyfte upp henne till min famn, kramade henne länge länge. Mitt hjärta blev helt varmt och skickade ut tusentals med lyckokänslor i hela min kropp.
Hon skulle egentligen redan legat till sängs men jag var så lycklig över att hon var vaken. Jag nattade henne med det samma och när jag satt i sängen med henne i famnen så tittade hon mig så djupt in i ögonen. Vi fick en sådan fin kontakt och det var precis som att hon ville säga något till mig. Jag bara njöt av det ögonblicket och såhär efteråt blir jag alldeles tårögd när jag tänker på det.

Det vackraste jag vet är en mor med sitt barn, och jag hoppas att alla människor någongång får uppleva lyckan av att själva bli föräldrar.

Jag bara njuter.