.......kan göra jävligt ont.

Jag är inte speciellt finkänslig. Tanken av att bajsa ner mig under förlossningen är inget jag tycker är pinsamt. Kanske för att jag redan har gjort det en gång? Det är ju ändå bara något som är fullständigt naturligt, och så länge det kommer från röva så spelar det mig ingen roll, jag slipper ju titta på det.

Men nu var det inte bajs jag tänkte berätta om, men även detta kommer från stjärten. Ja alltså, när jag gick på gymnasiet så gick det en tjej i min klass, otroligt vänlig. Hur som helst så köpte hon en bok till mig när hon fick veta att jag var gravid. I denna bok stog det massor av intressanta och något skrämmande saker om hur det kan vara att vara gravid och vilka symtom och åkommor man kan få. Det starkaste minnet jag har av denna bok var när jag läste om inget mindre än hemorrojder. Jag tror faktiskt att alla har hört talas om detta någongång, och visst blir vi äcklade och upprörda av ordet. Det är läskigt, hemorrojder. Usch, jag mår dåligt av att bara uttala det, eller skriva det.

Hur som helst. I söndags när jag gick runt här hemma med min tunga värkande kropp kände jag plötsligt att jag började få ont i rumpan. Vad är detta nu tänkte jag och blev av någon anledning livrädd att jag skulle fått en fästing. Jag ignonerade smärtan så gott jag kunde. När kvällen började närma sig tog jag en titt för att se att allt stog rätt till 'där nere'. Vilket det inte gjorde. Jag har fått hemorrojder. Men vad gör man? Lika väl som man får acceptera foglossning, oändlig trötthet, illamående och sammandragningar under en graviditet så kan man inte heller göra så mycket åt detta. Det är väl kroppens sätt att reagera antar jag. Och vad jag förstått så är jag inte direkt one in a millon, men hur många tror ni berättar över en fika att "jag har fått hemorrojder"? Nej det händer uppenbarligen inte speciellt ofta. Men, om du någongång skulle drabbas av det så vet du att du inte är ensam. Du kan få joyna min grupp. Haha!

En sak är iaf säker. Att vara gravid är fan ingen dans på rosor, och jag är otroligt tacksam över att detta antagligen är sista gången jag går igenom detta. Får väl se va jag drabbas av för skojsigheter härnäst? Jag har ju trots allt tio veckor på mig!