Vilken känsla när man får kliva in i sitt hem, med sitt nyfödda lilla barn, för första gången. Lilla (stora! stl. 56 är way too smal) Texas, snällaste och finaste lilla killen i världen. Mamma, pappa och storasyster är så glada över att du är här hos oss.

Som jag berättade i det förra inlägget så gick förlossningen väldigt bra. När jag var ihopsydd igen tog det inte många minuter innan jag frågade när vi fick åka hem. Tyvärr hade barnläkarn väldigt mycket att göra och hann inte undersöka Texas på lördagen, så vi fick ligga över på bb tills på söndagen. Vid ett tiden var vi hemma. Gud va man uppskattar att slippa den svettiga sängen på sjukhuset och få krypa ner i soffan med sin lilla knodd.
Andreas åkte hem till sina föräldrar och hämtade Molly. Gud va jag längtade efter henne, vår stora tjej. Jag önskar att alla kunde få se Mollys reaktion när hon träffade sin lillebror för första gången. Jag riktigt såg hur hon lös upp som en sol. Klappa, krama och pussa på den lilla nya människan som hon kommer ha vid sin sida resten av sitt liv. Det var så vackert, tårarna rann längst mina kinder.
Efter en stund kröp hon upp och la sig brevid honom och delade med sig av sin snuttefilt. Älskade ungar!


Natten gick bra. Vi somnade vid halv elva och vaknade vid halv tre, då var det en del bajsblöjbyten amning och sen somnade han om. Jag däremot kunde inte somna då jag led av magsmärta. Sammandragningarna/eftervärkarna (när livmodern drar ihop sig, alla känner inte av det) är verkligen fruktansvärda denna gången. Jag hade ont av dem även efter Mollys förlossning, men denna gången är det så jag gråter. Idag känns det däremot mycket bättre och jag behöver inte andas mig igenom dem.
Efter många om och men somnade jag tillslut om och vaknade klockan kvart över tio. Då sov fortfarande Texas så jag passade på att käka frukost och mysa med Molly en stund. Resten av dagen har varit lugn, Andreas familj var här och tittade på lillgossen och senare på eftermiddagen var Emma och Alexander här en stund.

Mjölkproduktionen är i full gång och mina tuttar är som två meloner. Jag skulle lätt kunna mätta två barn, om inte fler. Detta är både på gott och ont. Samtidigt som jag absolut inte ska klaga över att jag har mycket mat i brösten, då det finns dem som knappt har något alls, så är det jobbigt när man har så mycket att det inte finns någonstans att tömma dom. Jag hoppas att det sinar bort lite och att min kropp inte producerar mer än vad som behövs. Med Molly minns jag att jag kunde pumpa ut ca 60ml ur ett bröst och ändå mätta henne på samma bröst efteråt, och ja, hon åt mycket!
Och hur mår jag nu såhär två dagar efter förlossningen? Efter omständigheterna så känner jag mig väldigt pigg. Jag orkar mer än vad jag trodde att jag skulle. Humöret går dock upp och ner. Ena sekunden gråter jag och sekunden efter skrattar jag. Men det är ju så det är nu ibörjan. Jag är glad över att Andreas är hemma i en hel månad till, utan honom hade det blivit tufft.


Nu är det tydligen dags för kvällsmat. Imorgon vet jag inte vad vi ska hitta på, men jag är så trött på att vara inne. Skulle vara skönt att komma iväg en stund.
Så snart jag orkar och hinner ska jag knåpa ihop en förlossningsberättelse, när vet jag dock inte.
Puss på er och tack för alla gratulationer! :)


finaste lilla killen

Storasyster och lillebror träffas för första gången ♥


Molly & Texas