In med dom där älskade öronpropparna igen, som alla andra kvällar dom senaste två åren. Utan dem är jag liksom inte kapabel till att somna. Inte med den stora snarkskrikande mannen jag har vid min sida varje natt. Fast sanningen är faktiskt den att jag inte kan somna utan min citrongula öronproppar hur tyst det än är. Jag måste ha dem där, det ger mig någon sorts trygghet, ett lugn. De kvällar när det är riktigt illa, ja när han låter som en stucken gris alltså, då sover jag med dubbla öronproppar. Jag vet inte hur ofta jag säger så, att jag sover med dubbla öronproppar. Varje gång får jag samma chockerande rekation, "Vadå, menar du verkligen att du sover med dubbla öronproppar?" Nej, naturligvis inte. Jag må ha stora öron men groteska är dom faktiskt inte. Andreas brukar skämta om att mina öronsnibbar är så stora att jag kan använda dem som bestik när jag äter. Bara gunga lite med huvudet så slevas maten in i munnen på mig. Det stämmer inte. Och han har inte så dåliga öronsnibbar heller för den delen.
Just det, öronproppar var det ja. När jag säger dubbla så menar jag ju att jag har proppat igen båda öronen, och inte bara ett. Ibland blir det dock för tyst och jag kan nästan sakna det fruktansvärda men samtidigt så trygga lätena han ger ifrån sig. Då drar ju ut den ena proppen, njuter av att höra hans andetag, känna hans varma andedräkt mot min kropp. Men bara i max tio sekunder, mer klarar jag fan inte alltså. In med den öronvaxäckliga älskade proppen igen, och somna till tystnaden.

Imorse vaknade jag av ett ynkligt mammande. Lilla lilla frallan har åkt på värsta ögoninfektionen. En gul sörja höll ihop hennes vänstra öga och under näsan låg ett stenhårt täcke av grönt snor. Drog mig upp ur sängen för att hämta mitt lilla knyte. La henne i vår säng och gick ut till köket för att göra välling. Dom där första stegen på morgonen är rena pinan alltså. Att sedan krypa tillbaka ner i sängen och dra mig i en timme är dock värt smärtan, och mat måste ju ungen ha så upp måste jag ju förr eller senare ändå. Torkade bort den gula kladdet i ögat med en bomullspad och saltlösning, tog en blöd handduk och drog mer eller mindre bort det torkade snoret från lillans näsa. Jag hatar snor. Bort med det. Hur dum hon än må tycka att jag är för stunden så vet jag att hon i framtiden kommer vara glad över att hon som liten slapp ha en äcklig gröntorkad snornäsa med flaxande kråkor i.

Förmiddagen spenderade jag i soffan med min älskade bok. Jag är helt besatt. Påbörjade ju boken efter mitt filmjölksbråk igårkväll och har redan läst (hör och häpna, detta skulle mina lärare läsa) 344 sidor, nej jag skämtar inte. Molly somnade tidigt och när hon vaknade var det dags för besök på mvc. Idag följde Anneli med, snart har jag nog haft med mig halva släkten till barnmorskan. Men det är mysigt tycker jag.
Inne i det lilla rummet, som jag ganska regelbundet suttit i nu snart två år, var det dags att skriva sammanfattning av graviditeten. Jag sa inte så mycket. Att gnälla över foglossning, halsbränna, trötthet och noll energi under nio månaders tid känns bara lönlöst. Det hör till när man är gravid, en del av förberedelsen tror jag. Det enda jag ville att hon skulle skriva var att jag vill, eller kanske rent av kräver att Andreas ska få stanna kvar hos oss över natten. Jag hatar sjukhus och jag önskar inget annat än att hans får stanna hos mig och den nykläckta lilla saken. Smärtlindring är jag inte ett dugg intresserad av. Jag hoppas att jag även denna gången nöjer mig med lustgasen.
När vi var klara med prover, magmätning och annat gravidsnack så var det dags för mig att för första gången på fyra månader kliva upp på vågen. Vi har liksom skippat det där med vikten denna gången. Så länge jag legat fint på tillväxtkurvan så har det inte spelat så stor roll. Men nu var sanningens ögonblick framme. Vad hade alla dom där chokladkakorna, ostbågarna, chipsen och inte minst dom alldeles för stora matportionerna gjort för skillnad egentligen? Jo, det ska jag svara på mina vänner. 92.6 jävla kilo. Jag vill nästan gråta utav tanken att jag väger över 90 kilo, hur fan kunde jag tillåta mig själv att göra såhär med min kropp? Visst jag är gravid men man behöver faktiskt inte väga nästintill 100 kilo för det. När jag träffade Andreas för två år sedan hade jag (enligt mig själv just nu) en kill ass body. Bröst som var nätta som syltkakor, en vackert formad midja och en rumpa som jag svingade med på dansgolvet, slanka ben och en lång hals utan minsta tecken på dubbelhaka. Ända hade jag något att ta på. Äsch, ångest orkar jag dock inte, det löser sig sedan. Ett senare problem helt enkelt.
Innan besöket avslutades så frågade min barnmorska mig om jag ville ställa upp som "modell" för torslandas mödrarvårdscentrals nya broschyr. Ja varför inte tänka jag och skämtade med Anneli om att jag är sveriges nästa top model 2010. In i ett annat mvcrum där det var uppriggat med kamera, blixt och en såndär paraplyliknande sak. Fotografen tog typ 40 bilder innan han var nöjd. Jag fick se några av bilderna och man ser ju tydligt att det är jag som ligger där på britsen med min stora runda mage putandes i vädret.
Ja-a, jag är nu officiellt det välkomnande ansiktet för torslandas mvc, och det känns ju roligt. Lite lokalkändis är jag nu, så jag förstår ju om alla vill vara kompis med mig och så, men ni förstår säkert att jag har mycket att göra. (skämt och sido)

Efter att jag agerat model åkte vi till backaplan. Vi fikade, handlade smink, jag provade ungefär tjugo midsommarklänningar i hopp om att hitta något som passar min höggravida smygfeta kropp. Midsommarklänning låter rätt löjligt faktiskt, men det var (tro det eller ej) Andreas som efter gårdagens filmjölksfigth frågade mig om jag inte skulle köpa mig något fint att ha på mig på midsommarafton. What, har någon slått något hårt i huvudet på honom? Inte för att han någongång skulle missunna mig något, men att han föreslår att jag ska köpa mig en klänning? Ja det har då aldrig hänt förut.
Självklart tog det mig hela eftermiddagen att hitta något som passa. Att slingra sig imellan tonvis av kläder med en dubbelvagn, 92kilo höggravid kvinna och ett ögonförkyldt barn, hysterisk musik och sunkiga brudar med tonvis sötsliskig parfym. Nej fy fasiken. Tacka gud för hm shop online alltså!
Sista chansen att hitta något var på hm. Gick in och hittade en aprikos tigth bomullsklänning med söta axeldetaljer, ungefär som en bakelse. Bättre kan det inte bli tänkte jag. Att den endast kostade 150 kr på rean gjorde det hela ännu festligare. Lite syniga kärlekshandtag gör väl inget tänker jag, jag får ju visa dem extra mycket nu för att folk ska se hur jävla fitt jag blivit om några månader. Nu är jag en 92kilos covergirl, så jävla häftig!