Idag har jag gjort det. Jag har kört bil, för första gången i mitt liv. Ja, fast bara på en av landsvägarna här ute i björlanda. Andreas har triggat mig ett bra tag nu och har vill att jag ska ta körkort, mest för mig egen skull såklart. Jag menar varje dag (okej vi är väl oftast hemma på dagarna nu när jag är höggravid) jag ska någonstans så går jag förbi bilen med barnvagnen, och jag nästan känner hur den pekar och skrattar åt mig när vi promenerar bort mot bussen. En förändring hade varit härligt. Att kunna slänga in ungarna i bilen och bara tuta å köra, hur skönt låter inte det?
Om den nya lilla familjemedlemmen visar sig vara lika snäll som sin syster så funderar jag på att börja plugga redan till hösten. Sen får det ta den tiden det tar. Körningen är faktiskt det jag känner kommer vara den jobbiga biten. Hur jag ska gå till väga vet jag inte ännu, och inte heller vem som ska bli offret för min övningskörning. Mamma har alltid fullspäckat schema och Andreas får ju inte övningsköra ännu eftersom han inte haft sitt körkort så länge. Hur som helst så är mitt mål att ha körkortet i handen till nästa höst.


Och vad mer? Imorse fick jag sovmorgon, vilket var helt underbart såklart. Vädret såg ut att bli riktigt bra så vi bestämde oss för att packa ihop våra badkläder och åka ner till svärisarna och bada lite. När vi väl kommit iväg så var himlen näst intill täckt av moln så vi får väl se hur det blir med badandet idag. Molly tycker att det är sjukt kul att bada, hon är ingen badkruka direkt. Fy vilket löjligt ord föresten- badkruka?


Imorgon går jag in i vecka 37(!) vilket känns helt sjukt. Snart sitter jag här med tuttar stora som meloner, stygn från a till b, löst skinn på magen, såriga bröstvårtor, en sjuk hormonbergodalbana och en alldeles nykläckt liten bebis. Bättre kan det inte bli!
I veckan ska vi till mvc och jag har en känsla av att bebisen redan har fixerat sig, men det återstår att se. Jag ska försöka få packat bb-väskan och sen ska vi hämta vårt babyskydd som Dante har lånat (och min kamera som mysan har lagt beslag på.)
Nu väntar vi bara och hoppas att det snart är dags. Jag är så sjukt trött på att vara gravid nu, känns som att jag inte gjort annat under dessa två åren jag och Andreas varit tillsammans. Varit gravid, fött barn och ammat. Min känslomässiga bergochdalbana är snart över och Andreas lär ju inte tro varken sina ögon eller ögon när han ser vilken glad människa jag är, egentligen. Ja, när jag inte har pms då, vilket jag nu haft i ungefär två år. Haha!

Nej mina vänner. Dags för mig att gå ut och se vad min kära lilla familj har för sig.
Ciao