Andreas var tidig hem från jobbet idag, det händer inte ofta nu för tiden. Förr överraskade han ofta med att stå där i altandörren med sina svarta händer och avklippta arbetsbyxor, nu överraskar han istället med några extra tusen i lön, undrar vilket som är roligast egentligen? Samtidigt som jag älskar att vara hemma med kidsen (jag pratar redan som om jag har fött, men nej, det är tydligt att nummer två ligger kvar i magen min), men jag längtar verkligen till den dagen då jag också får hem en lönespec. och drar in lite pengar till familjen. Gud va jag ska 'bjuda tillbaka' då, så som han kämpar och sliter min karl.

Kylen var halvtom och jag visste att det var nödvändigt att åka till ica. Det var längesedan jag behövde åka iväg för att handlla, Andreas brukar få sköta det nu när jag inte orkar. Något av det bästa som finns just nu måste vara när jag får ligga kvar i sängen till tio på en lördag och vaknar av att Andreas säger att han tar med sig Molly till ica och handlar. Att få gå upp på morgonen och slippa göra allt det där vanliga. Bara lyssna till ljudet av tysthet en stund, den timmen är ovärderlig.

På med kläder och iväg till affärn. Innan vi gick in för matshopping så passade jag på att ta mig en sväng in på iems. Häromdagen när jag skulle byta stenar och ljus i min favoritljusstake så gick den i tusen bitar. Det värsta är att jag var så försiktig. La i stenarna en och en för att få ha den hel. Men icke, alltid är det något. Hur som helst så gick jag tillbaka med ljusstaken, utan kvitto. Personalen i denna affär är underbar och jag fick välja något för samma summa, i utbyte av min älskade trasiga ljusstake såklart. Jag frågade Andreas om jag skulle ta något till mig själv eller om Mollsan skulle få något fin träleksak. Han svarade med en viss sarkasm i sin röst och kärlek i sin blick att "Nej, ta du något till dig själv, du har ju inte unnat dig dom senaste dagarna....." Ha-ha, va du är rolig tyckte jag. Ska man ha en hemma'fru' som tvättar dina kläder, diskar din tallrik, lagar mat varje dag, plockar upp din skit och torkar bort pisset från toaringen efter dig så kostar det, så de så!
Fem minuter senare lämnade vi affären. Jag med ett stort leende påläpparna och med en ny fin trekortsram i handen, och Andreas med en liten snorig Molly i famnen.

In på ica och handla. Mat måste man ju faktiskt ha, oavsett hur tråkigt det är att lägga pengar på det. Jag slog nytt rekord, tror jag. Storhandlade för 2100:-, det måste vara det lägsta någonsin. Jag kände att det var på tiden att köpa miniblöjor idag. När som helst nu påminner jag mig själv om många gånger varje dag, det är jag duktig på. Snart är det dags och allt måste vara klart. Måla spjälsängen vit, packa bb-väskan, tvätta alla nya kläder och kolla igenom Mollys babykläder, organisera och fixa matlådor. Hur ska man orka? Hur ska jag hinna? Skitsamma, bara ungen kommer ut snart, allt blir nog bra tillslut, fröken pedant! Sluta terrorisera min hjärna vem du än är. Vart är slarviga Frida som slänger alla kläder på golvet, aldrig städar, skiter i viktiga saker, tvättar en gång i månaden och gömmer nyinköpta kläder för mamma (okej, jag har försökt gömma kläder för Andreas, lyckas aldrig. Fast det gjorde jag ju aldrig med mamma heller för den delen.) Hur som helst så gillar jag denna nya ordningsamma Fridan bättre, ibland iaf. Det är skönt att ha var sak på sin plats. Att jag glömmer andra saker är mindre vissentligt, bara jag har koll på ungar och slipper komma hem till ett lortigt hem i sketna kläder.


Någon liggdel till vagnen blev det inte idag. Efter handligen var vi alla tre så hungriga att det viktigaste var att komma hem och äta. Någon middag behövde jag inte laga, idag skulle det bli revben. Väl hemma lastade vi all mat, jag satte igång med att organisera i kylskåp och frys. Allting ska stå i ordning och mjölken med längst hållbarhet skall stå längst bak. Inte för att vi någongång behöver hälla ut mjölk, men det är bara en principsak, det är så det ska vara! När Andreas parkerat bilen drog han snabbt fram tallrikar och annat. Så, nu har jag dukat, kom och sätt dig så äter vi. Jag sneglade snabbt över axeln och såg bara en röra av porslin, bestick, revbenspåsar och en påse med ouppskurna frallor. Mitt blod började bara koka, skulle jag någongång duka sådär? Brödet ska skäras upp och läggas i brödkorgen, pålägg skall fram, dukningen skall se inbjudande ut, inte som något jävla skrot man slängt fram. Jävla taikon.
Jag fortsatte att snabbt packa in maten, Andreas började slita i påsar och påstog att man lika gärna kan slita sönder brödet och likaså revbenen. Mollys ropande "mamma, mamma" gjorde mig såklart inte mindre stressad. Väl till bords började Andreas ifrågasätta varför jag köpt filmjölk till Molly, det är för rinnigt, hur gott är det egentligen, varför köpte du inte yoghurt.... Efter ett jävla stressande med handling, möblerande i kylskåpet och försvar av mitt val av filmjölk så bara brast det. Vuxendamp, kort stubin, pms eller kvinnligt sammanbrott- kalla det vad ni vill. Jag reste mig upp och drog tag i skålen med den förbannade filmjölken, slängde den i väggen samtidigt som jag skrek "Det är fanimej ingen fel med filmjölk!" Den vita sörjan låg som ett täcke över hela köket. Molly tittade på mig med stora förvånade ögon samtidigt som jag drog tag i min väska och försvann ut från lägenheten.

Med gråten i halsen sa jag till mig själv att där kan han sitta och skämmas, med sitt ouppskurna bröd, slaffsiga revben och dåliga samvete. Men var skulle jag ta vägen? Hittade mig en gräsplätt i solen där jag satte mig ner, rotade i min väska efter något att förvirra tankana med. Snoret rann och i ren förtvivlan drog jag upp ett par röda silkestrosor (oanvända såklart) ur väskan som jag snöt mig i. När jag blickade ut över gräsmattan såg jag en kille i 25års åldern som satt på sin uteplats och njöt utav eftermiddagssolen. Han hade förmodligen sett hur jag med bestämda steg vankade ut på gräsmattan helt utan något mål. Slog mig ner i de sticksiga gräset och med gråten i halsen snöt mig i ett par halvporriga trosor. Faktumet att jag är höggravid gjorde nog inte saken mindre lustig.
Desto mer jag tänkte på hela sitvationen, hur jag fått ett utbrott och kastat en hel tallrik med filmjölk rakt in i kaklet, i tårar demonstrerat om hur bra denna mejeriprodukt var och sedan rymt (ca 50 meter) till närmsta gräsplätt (med åskådare) kunde jag inte hålla mig från att falla i skratt. Jag var fortfarande arg såklart, ursinnig faktiskt.
Efter att jag rotat en stund i min söta men jävligt opraktiska handväska så hittade jag en bok. Jag har påbörjat den flera gånger men det har alltid kommit något ivägen. Ett toalettbesök eller en ny mama-tidning. Ute på gräsmattan fann jag ro och tog mig igenom två kapitel innan mig kropp inte längre orkade sitta upp. Jag gick hem. Pussade på Molly och hällde upp ett stort glas isvatten, gick ut på uteplatsen och stängde dörren efter mig. Filmjölken var borttorkad, det var väl tur det. Jag fortsatte att läsa boken som jag hastigt förälskat mig i och kände hur jag återigen fick lugnet tillbaka i kroppen.
Efter någon halvtimme hade Molly somnat och jag slog mig ner i soffan med en tallrik färskt bröd med gott pålägg. Andreas slog sig ner brevid mig och jag la mig i hans famn. Förlåt mig, jag är en idiot. Jag med sa han och efter en lång kyss var vi samms igen. "Det var nog tur att du gick härifrån, sa han" Revbenen smakade verkligen skit!



Tack älskling för att du är du. För att du kan göra mig fly förbannad men sedan avsluta det hela med ett skratt. Hur du står ut med mina raseriutbrott och fruktansvärda humör, mitt behov av att lägg pengar på ljuslyktor och onödigt många mollyklänningar.
Vi är helt enkelt som boken man så länge väntat på att få läsa, och som man efter en kort stund fastat för och aldrig vill lägga ifrån sig. Jag älskar dig!