Igår hände det som inte får hända. Molly & Texas låg i vår säng och tittade på tv medans jag var på toaletten och Andreas stog i köket och gjorde lite mackor. Vår säng är 1.80 och Texas låg längst in. Hur den lilla krabbaten hade lyckats ta sig till andra sidan var för mig ett mysterium. Hur som helst så hörde jag bara en D U N S och därefter det ledsnaste gråtet jag någonsin hört. Ut från badrummet som en blixt och hittar mig lilla prins på golvet. Åh va ont det gjorde i mig. Eller gör. Lilla lilla prinsen.
Jag blev såklart jätteledsen och skyllde allt på mig själv. När jag lugnat ner mig och fått tröstat Texas ringde jag till sjukvårdsupplysningen och frågade om dom tyckte att vi skulle åka upp. Men Texas var lugn och visade inga tecken på hjärskaking eller att han ahde ont någonstans så vi skulle avvakta.
Efter en stund låg han brevid mig i sängen och vände sig då från mage till rygg och från rygg till mage. Så antagligen har han rullat från ena sängkanten till den andra. Innan har han bara vänt sig från mage till rygg. Han trycker även in knäna under magen som om att han ska börja krypa när som helst. Tokunge!
Jag låg och vaka över honom till klockan tolv innan jag vågade somna. Inga spyor. Inget mer gråt.

Fan, man känner sig som världshistoriens värsta mamma när det händer något sånthär. Jag minns när Molly var liten och just lärt sig stå själv. Hon ställde sig i vår säng hela tiden och en morgon när jag precis vaknat ställde hon sig och börja hoppa, vips så slant hon och ramlade baklänges rakt ner i golvet. Usch. Jag vill inte tänka på det.

Det värsta som finns är när barnen ramlar och slår sig. Jag brukar inte dallta med barnen när dom ramlar, om jag inte ser att dom slått sig såklart. Om man springer fram och gullar så börjar dom ju gråta för att man tycker synd om dem. 
Hur som helst. Det var en jobbig upplevelse. Aldrig mer.




Nej, nog om det nu. Idag är det måndag och jag har viktiga saker att göra. Klockan 1 ska jag till mvc (Ja ni läste rätt.) Det är ju så att jag är gravid igen och........ Nej, det är jag inte. Thank god. Nu ska det sättas en propp i hålet. Spiral, kopparsprial. Ja, vi får väl se om det gör så ont som alla säger. Hur som helst så har jag inte så mycket att välja på. Antingen är det kopparspiral eller kondom. Eller avhållsamhet. Eller en ny unge varje år. Jag och Andreas måste va the perfect match. Nej inga mer barn nu, det är vi båda fast beslutna om. Och vi vill inte ha någon sladdis om tio år heller. Nej va jobbigt. Nu räcker det! Nu ska vi njuta och unna oss och våra små fina saker. Kunna resa iväg och bara, vara. Det många inte tänker på är att barn faktiskt inte alltid så jävla underbara. Det är en hel del problem också. Och jag vill inte ha en till liten spillevink som ramlar ner från sängen. Nej det räcker med två att hålla koll på. Två små falukorvsbebisar ♥


här har ni mig