Alla handskas med sitvationer i livet på olika sett. Jag har på två år hunnit bli mamma till två små fina barn. Två barn. Gud jag förstår nog inte alltid hur seriöst det är. Eller, jo, det är klart jag gör. För jag gör ju det jag ska för att dom ska ha det så bra som möjligt. Men det är som att jag bara vaknade upp en dag och "Oj jag har två små barn här, vad händer nu då?" Nu låter det väl som att jag inte varit vid medvetandet, men det har jag ju såklart. Och nej jag ångrar inget. Folk väntar liksom tills dom blir 40år innan dom skaffar sin första unge. Precis som att det är hela världen att skaffa barn, även om dom gör hela sin värld när dom väl är här.

Jag har levt i 20år. Jag har haft så många vänner, så många fina stunder. Molly och Texas är utan tvekan det bästa som har hänt mig, men i allt det här vackra finns det så mycket sorgligt som jag egentligen aldrig tänker speciellt mycket på. Men nu i eftermiddags fick jag mig någon sort uppenbarelse. Att jag på något sätt mitt i all kärlek ibland känner mig ensam.

Sanningen är ju att jag tappat många vänner. Inte tappat helt, men jag märker så tydligt att jag numera är den sista som får reda på allting. Jag är inte heller direkt den första som man väljer att spendera sin lediga fredagskväll med om man säger så. Samtidigt som jag tycker att det är tråkigt, så förstår jag ju att det kanske lockar mer att gå ut och glida på avenyn än att sitta hemma i min soffa och titta på idol. Fast är det egentligen så farligt att "offra" en kväll? Jag är fortfarande samma person som för två år sedan. Det finns bara två till av mig nu, i mindre format.

Nu låter det som att jag pratar emot mina åsikter med tanke på mitt "mamma?" inlägg. Det jag menar är att trots att jag har en man och två barn så är jag inte mindre kapabel till att vara en bra vän. Jag är tillochmed bättre nu än va jag var innan!



Med detta sagt ska jag krypa till sängs. Texas har äntligen skitit så han somnar nog också nöjd ikväll.
Puss på er!