Så, nu är vi hemma igen. Det är ett jävla jobb med alla kläder nu på vintern! Först brukar jag klä på Molly overall, halsduk, mössa, vantar och skor. Sen får stackarn sitta i soffan alt. vagnen och svettas under tiden som jag klär på Texas. Han hatar verkligen att bli påklädd. Han kan vara hur glad som helst, och så räcker det att jag tar fram jackan och han börjar gråta. Jag blir yberstresssad, Molly blir otålig och Texas spänner ihop sig som en enda stor muskel, och det gör ju inte saker enklare.
Uppe på allt det här har vi ju en buss att passa, som vi självklart alltid missar. Det spelar ingen roll hur vi gör, eller i vilken ordning vi gör det. När jag äntligen fått ner barnen i vagnen så ska jag ju klä på mig själv också. Plocka ihop mobil, nycklar, läppsyl, blöjor, kläder, nappar, snuttefiltar, vattenflaska, grötpulver och all annan skit som alltid ska med överall, under tiden ska jag helst gunga vagnen så att Texas är nöjd och tyst. När vi väl har kommit iväg så är vi alla tre genomsvettiga. Molly drar av sig mössan, Texas skriker och jag känner mig helt övernervös samtidigt som jag ser nästa 25a köra i 120km i timmen hundra meter från hållplatsen. Antingen så springer jag, hoppar viftar med armarna, busschaffisen ser mig och stannar snällt vid hållplatsen och väntar. Jag kliver på bussen och andas som en 90åring med astma.. Eller så kör bussen vidare och vi får vänta på nästa. Alltså missar vi två bussar. 
Bra jobbat!



Hur som helst. Väl hemma hos Therese hade vi det trevligt. Tjejerna var lite blyga i början, men efter en stund hade dom det roligt ihop. Det var längesedan vi sågs men vi hade en mysig dag tillsammans, det blir det mer av framöver! :)



Molly säger härna (stjärna) och pekar i taket.


Hoppa i soffan är skojsigt!